Kvinna ev. på rymmen från spisen

Jag funderar på att hänga med missionen FS 20 och jobba i Afghanistan i ett halvår. FUNDERAR, sa jag. Jag får dåligt samvete över att jag ens funderar på det. Det innebär att jag är borta ett halvår med endast 3 x 10 dgr hemma. Sett till antalet dagar kommer jag att träffa mina barn mer än en varannanhelg-pappa träffar sina, om än med lite glesare mellan besöken.

Saker jag fått höra kring detta: "Jag tror att barnen kommer att ta skada av det". Tror jag visserligen inte. Men hajar personer som kläcker ur sig sådant inte att jag funderar på det själv? Att det är en tanke som går på repeat i min skalle hur jag ska kunna vara ifrån mina älskade barn så länge, hur mycket jag kommer att längta, kommer dom att känna igen mig när jag kommer hem, kommer dom få men för livet etc etc. Om man vill vara ett stöd för mig ska man INTE förstärka mitt redan så dåliga samvete (över att jag ens funderar på att lämna man och barn ett halvår).

Man kan istället säga:
"Vad fint att du vill hjälpa folk i ett krigsdrabbat land att få en bättre framtid!"
"Vad bra att du kommer att tjäna 50 tusen pix i månaden så att ni äntligen kan få ihop till handpenning på ett hus"
"Det kommer nog att stärka G och flickornas relation."
"Du kommer ju hem 2-3 gånger under tiden, trots allt"
"Vilken jättechans för dig!!!"

Den enda som uttryckt något som helst stöd av de få jag berättat om mina ev. planer för är min man och min närmaste chef. Jag har funderat på hur jag hade reagerat om G hade fått chansen att jobba som det han är utbildad till utomlands i ett halvår. Och självklart hade jag ställt upp på det även om han nog inte fått komma hem så ofta som jag skulle få. Det är naturligtvis inte kul att vara utan sin livspartner eller förälder i ett halvår men på något sätt kanske man blir en bättre förälder/maka/make av sådana chanser. Det är ju trots allt i en modern värld vi lever med e-post, telefon, webcam och brevskrivande (och flygplan).

Det som gör det hela så väldigt väldigt irriterande är hur olika villkor det är för män och kvinnor som gör sådana här saker. Har du någonsin hört någon säga att barnen kommer att skadas för att pappan bara är hemma varannan månad tillfälligtvis? Som mamma och kvinna blir man dömd bara man ens tänker en så okonventionell tanke. Tror ni att det varit så många män i utlandstjänst om samhället dömt dem lika hårt? Det finns massor av män i min ålder och äldre (som därmed rimligen borde ha barn) som sticker på mission. Nej, sådana resonemang gör bara att jag vill åka ännu mer, som ett fett långfinger i ansiktet på samhället.