Natten i väntrummet

Jag och stora E var på barnakuten i natt. Självklart fick vi ingen vettig hjälp men dock två Piggelin-glassar. Skulle kunna skriva en mindre novell om hur missnöjd jag är med Barnakuten i Lund men det kan vänta tills bitterheten lagt sig lite.

På ställen som barnakuten träffar man alltid människor som man inte träffar annars. Just inatt hade jag och 3-åringen det stora nöjet (?) att dela väntrum med William (ca 2 år) och hans föräldrar. William verkade vara en ganska lugn och snäll kille tyckte jag men det tyckte inte hans föräldrar som inte kunde låta bli att hacka på honom konstant. "Det där lägger du av med". "Du går ju fram som en bulldozer", "Du är en riktig buse du" osv. Please, det mest våldsamma ungen gjorde var att gunga på en gunghäst så att den flyttade sig några centimeter! Detta resulterade i att pappan ryckte upp stackars William och ryter "NAJ, sau faur man inte göura!!!" Sedan ville stora E gunga och jag lät henne balansera på ett ben på gunghästen och hejade ivrigt på "Åh, vad modig du är!" för att göra ett statement. Dom här föräldrarna ville nog uppenbarligen gärna ha en klassisk Emil i Lönneberga-kille men så fick dom en ganska lugn, gullig liten kille. Snopet!

Sen började dom prata om hur trotsig och jobbig han var. Jag fick bita mig hårt i kinden för att inte skrika "Ha, you ain't seen nothing yet, suckers!" Jag borde tagit med lilla E så att hon fått visa sina "slänga-sig-på-golvet-och-illvråla-skills". DET kallar jag trots. Och inte ens det är särskilt jobbigt. Bebisen trotsar, gulligt liksom.

Men för mitt föräldrasjälvförtroende är det ganska bra att träffa sådana föräldrar. Jag känner mig som en supermamma! Pedagogiskt och snäll och snygg. Hahaha!