Saxat ur nya Mama (2/2009)

"Att ha en jämställd man som inte bara utför hushållssysslorna men som dessutom njuter av dem har idag blivit en statussymbol kanske mer värdefullt än ett nystajlat kök."

"Jag tycker att det är väldigt positivt att fler och fler blir medvetna om att jämställdhet är något viktigtoch värt att kämpa för, samtidigt som jag tycker att det är sorgligt när graden av jämställdhet blir en statushöjare. Ytterligare en gren att tävla i vid sidan av tävlingarna "vems barn har kortast dagisdagar?", "vilka äter nyttigast och mest ekologiskt?" eller "vem har längst sommarledigt?""

Äntligen någon som sätter ord på det! Det finns inga totalt jämställda förhållanden men det betyder ju inte att man inte ska kämpa för det. Den som säger "jag och min man/kvinna har ett jämställt förhållande" ljuger. Varför kan man inte bara säga sanningen? "Vi är inte jämställda men vi försöker".

Och detta tävlande! Jag är så jävla trött på att höra "Jag tvättar aldrig!" Näha, men vad får du göra istället då? Och motsvarar det arbetsinsatsen för att alltid tvätta? I vår familj har vi en mycket bra deal. Jag har koll och G städar kattlådan (varje dag). Jag kommer ihåg tvättider, födelsedagar och läkarbesök. Han gör så att det inte luktar bajs i badrummet. När det gäller resten har vi ingen tydlig ansvarsfördelning. Men just allt det där planerandet och håll-kollandet... att han städar kattlådan gör att allt mitt planerande (som jag skulle gjort i vilket fall) blir värt något. Sen gör han en massa andra saker som inte jag gör. Båda kan inte göra allting lika mycket. Ansvarsfördelning, gott folk! Kattbajs luktar illa, planerande gör det inte. Valet är enkelt!